Det var inte så lätt att komma hem som jag trodde… Några av mina vänner hade förvarnat mig. Men jag förstod inte riktigt vad de menade. Hur kan det vara svårt att komma hem? Kalendern är fullbokad, dottern kräver uppmärksamhet och jobbet rullar på som vanligt. Vad är det som skulle vara svårt? Inget hade ju förändrats!
Förutom jag.
Halva hjärtat är kvar där uppe i fjällen, benen har fortfarande spring i sig och vardagliga saker känns på något sätt lite lagom oviktiga. Jag har precis börjat komma ur bubblan. Det har tagit två veckor… Nu verkar det som att en period av sorg, över att sommaren och äventyret är slut, har tagit vid. Kommer på mig själv med att scrolla igenom bilderna på mobilen rätt ofta. Sitter gärna på trappen en tidig morgon med en kopp te i handen och min blå dunjacka på mig.
Har läst de andra Gröna Bandarnas bloggar lite noggrannare och följde verkligen Björn och Bellas sista dagar med stor nyfikenhet. Hur skulle de känna sig? Hur tacklade de de sista dagarna av längtan, trötthet och förväntning?!
Det jag främst har haft svårt att tackla är att alla tycker det är så stort det jag gjort. Det känns ibland som om jag lever i en livslögn (missförstå mig rätt nu när jag försöker förklara det här!). Jag har ju haft semester och njutit i över 59 dagar. Visst har det varit tufft vissa dagar men jag har ju trots allt valt det själv, sett fram emot det och tagit dagen som den kommit. Jag bestämde mig innan vandringen för att jag skulle njuta varenda dag trots ev motgångar och det har jag gjort! Tja vissa dagar har njutningen bestått i en kopp choklad eller fina samtal men på det stora hela så har det varit njutbart även i de tuffa stunderna. Att då någon kommer och tycker att jag haft det ”hårt”, ”tufft” och ”jobbigt ”, tja det är helt enkelt svårt att tackla.
Men jag är inte den som är den! Så jag tycker det är trevligt när det kommer fram folk och vill prata! Var på en höstmarknad härom dagen och då kom det fram en vilt främmande man och gratulerade till genomförandet. Han ville egentligen inte störa men som han sa ”du är ju en offentlig person nu när du har bloggat”. Det stämmer! Det är mellan 100 och 150 personer som följt bloggen varje dag! Jag som trodde att det främst skulle bli mamma och närmsta vännerna som skulle titta förbi… 🙂
Jag är så tacksam att jag faktiskt startade bloggen för tack vare den har jag fått en chans att tacka er där ute för fina möten och dessutom gav era kommentarer mig massor av energi!
På det stora hela kan jag fortfarande känna att min vandring har präglats av tacksamhet. Jag är verkligen lyckligt lottad som har klarat av detta äventyr. Allt i från när min målbild dök upp i huvudet, min hand på en blå dörr i Grövelsjön, till min ångest när jag grät och kräktes av smärta i skogen och trodde knät var allvarligt trasigt och sedan hela vägen fram till champagne och god middag i Grövelsjön!
Det jag är mest tacksam för är min kropp. Jag är inte 25 längre. Jag började för 1,5 år sedan med att jogga 2,5 km och flämtandes inse att jag var i betydligt sämre kondition än jag trodde. Jag tog ett klokt beslut att boka in mig hos en bra sjukgymnast som kunde ge mig ett bra träningsprogram. Kroppen har sedan dess utvecklats enormt. Viktmässigt skiljer det bara 9kg sedan starten för 1,5 år sedan och jag tappade bara 3kg på själva vandringen. Men jag kan nu dra av byxor utan att knäppa upp knappar och mina stallstövlar sitter betydligt tightare över vaderna… Det känns också som att kroppen har återfått sin aptit på att utmanas. Jag är så lycklig för det!
Jag trodde dessutom att jag skulle vara betydligt mer sliten vid målgången och att återhämtningen därefter skulle ta lång tid. Men redan nu har jag satt igång och tränat igen utan problem. Det kliar i kroppen efter att träna riktigt hårt men jag har bestämt mig för att skynda långsamt och att njuta vid varje tillfälle! Det där med njutning verkar funka för mig så jag fortsätter med det tänket!
Snart är jag också redo att redogöra för utrustningen men ni får ge er till tåls en stund till… Livet här hemma får gå före ett tag till!
🙂
En fjällvandring på egen hand 