Att komma hem…

Det var inte så lätt att komma hem som jag trodde… Några av mina vänner hade förvarnat mig. Men jag förstod inte riktigt vad de menade. Hur kan det vara svårt att komma hem? Kalendern är fullbokad, dottern kräver uppmärksamhet och jobbet rullar på som vanligt. Vad är det som skulle vara svårt? Inget hade ju förändrats!

Förutom jag.

Halva hjärtat är kvar där uppe i fjällen, benen har fortfarande spring i sig och vardagliga saker känns på något sätt lite lagom oviktiga. Jag har precis börjat komma ur bubblan. Det har tagit två veckor… Nu verkar det som att en period av sorg, över att sommaren och äventyret är slut, har tagit vid. Kommer på mig själv med att scrolla igenom bilderna på mobilen rätt ofta. Sitter gärna på trappen en tidig morgon med en kopp te i handen och min blå dunjacka på mig.

Har läst de andra Gröna Bandarnas bloggar lite noggrannare och följde verkligen Björn och Bellas sista dagar med stor nyfikenhet. Hur skulle de känna sig? Hur tacklade de de sista dagarna av längtan, trötthet och förväntning?!

Det jag främst har haft svårt att tackla är att alla tycker det är så stort det jag gjort. Det känns ibland som om jag lever i en livslögn (missförstå mig rätt nu när jag försöker förklara det här!). Jag har ju haft semester och njutit i över 59 dagar. Visst har det varit tufft vissa dagar men jag har ju trots allt valt det själv, sett fram emot det och tagit dagen som den kommit. Jag bestämde mig innan vandringen för att jag skulle njuta varenda dag trots ev motgångar och det har jag gjort! Tja vissa dagar har njutningen bestått i en kopp choklad eller fina samtal men på det stora hela så har det varit njutbart även i de tuffa stunderna. Att då någon kommer och tycker att jag haft det ”hårt”, ”tufft” och ”jobbigt ”, tja det är helt enkelt svårt att tackla.

Men jag är inte den som är den! Så jag tycker det är trevligt när det kommer fram folk och vill prata! Var på en höstmarknad härom dagen och då kom det fram en vilt främmande man och gratulerade till genomförandet. Han ville egentligen inte störa men som han sa ”du är ju en offentlig person nu när du har bloggat”. Det stämmer! Det är mellan 100 och 150 personer som följt bloggen varje dag! Jag som trodde att det främst skulle bli mamma och närmsta vännerna som skulle titta förbi… 🙂

Jag är så tacksam att jag faktiskt startade bloggen för tack vare den har jag fått en chans att tacka er där ute för fina möten och dessutom gav era kommentarer mig massor av energi!

På det stora hela kan jag fortfarande känna att min vandring har präglats av tacksamhet. Jag är verkligen lyckligt lottad som har klarat av detta äventyr. Allt i från när min målbild dök upp i huvudet, min hand på en blå dörr i Grövelsjön, till min ångest när jag grät och kräktes av smärta i skogen och trodde knät var allvarligt trasigt och sedan hela vägen fram till champagne och god middag i Grövelsjön!

Det jag är mest tacksam för är min kropp. Jag är inte 25 längre. Jag började för 1,5 år sedan med att jogga 2,5 km och flämtandes inse att jag var i betydligt sämre kondition än jag trodde. Jag tog ett klokt beslut att boka in mig hos en bra sjukgymnast som kunde ge mig ett bra träningsprogram. Kroppen har sedan dess utvecklats enormt. Viktmässigt skiljer det bara 9kg sedan starten för 1,5 år sedan och jag tappade bara 3kg på själva vandringen. Men jag kan nu dra av byxor utan att knäppa upp knappar och mina stallstövlar sitter betydligt tightare över vaderna… Det känns också som att kroppen har återfått sin aptit på att utmanas. Jag är så lycklig för det!

Jag trodde dessutom att jag skulle vara betydligt mer sliten vid målgången och att återhämtningen därefter skulle ta lång tid. Men redan nu har jag satt igång och tränat igen utan problem. Det kliar i kroppen efter att träna riktigt hårt men jag har bestämt mig för att skynda långsamt och att njuta vid varje tillfälle! Det där med njutning verkar funka för mig så jag fortsätter med det tänket!

Snart är jag också redo att redogöra för utrustningen men ni får ge er till tåls en stund till… Livet här hemma får gå före ett tag till!

🙂

Annonser

Dag 59, 25 augusti

Idag händer det. Om jag inte öppnar ögonen så blir det inte sista dagen… Hmm… Undrar om de skulle efterlysa mig om jag vänder och börjar gå norrut igen? Tillfällig sinnesförvirring… Nä det är nog bäst att hålla sig till planen.

Upp ur säcken och öppna upp tältet. Solsken över spegelblank sjö. En varm kopp choklad och spaning på Sjöorrarna som dyker i sjön. (Tack Stugvärds Eva för att du berättade vad det var för sort!)

När jag tänkte mig min sista dag på vandringen så tänkte jag mig glädjetårar och ett hiskeligt tempo för att lägga handen på dörren till Fjällstationen så fort som möjligt. Nu känner jag mig mest tom. Sista dagen av något jag kommit att älska innebär samtidigt första dagen på väg hem till dottern. Motstridiga känslor rör sig i bröstet. Pratar med Eva och får lite perspektiv och kloka ord med mig.

Vinkar adjö till Storrödtjärnsstugan och Eva vid 10-tiden. Fokuserar på att njuta varje sekund. Kroppen känns dock lite trött. Det är som att den vet att från och med i morgon är det vila som gäller.

Hoppar från sten till sten och tycker att ryggsäcken är oförskämt lätt. Alla jag träffar berättar att det är bara de första kilometrarna som är steniga. Sen är det, som några tyskar uttryckte det, ”a walk in the park”! Kan det bli en bättre avslutning?!

Lunchar vid Särsjöbäcken och vilar en kort stund på maten. Solen skiner men det är lite svalt i vinden så jag beger mig strax igen. Skickar sms till Carolina, min underbara väninna som tillsammans med min familj ska möta upp mig vid Fjällstationen. Beräknar 2timmars vandring men berget är flackt och lättgånget så det går fort att gå!

Missar uppenbarligen stigen som går ner den sista biten mot stationen och jag skrattar gott åt mig själv! Här har jag lyckats orientera rätt i 130 mil men misslyckas de sista 300meterna! Följer lite renstigar och plötsligt är jag på rätt stig igen! Tjoho! Nu kommer glädjeruset i kroppen! Är det stationen jag ser skymta genom skogen? Ja! Gahaaa! Är det mamma och Carolina som sitter utanför och väntar? Jaaaa! Jag får fnatt! Jag är framme! Gråtandes kramar vi om varandra och ut kommer resten av familjen farandes! Jag är ju alldeles för tidig! 🙂 Jag missbedömde tiden och är nästa en timme tidig!

Det tas kort och jag gråter lite till! Jag har även fått post som väntar på mig. En fin teckning och brev från Helena, Jimmy och Anja. Dessutom ett fint paket från Christina (hon som sprang Gröna Bandet och gick i mål för någon vecka sedan!) med en peng i, en ny buff passade perfekt som målgångspresent! Tusen tack!!

Sen blir det champagne i gröngräset! Ost, vindruvor, chips och prat. Massor av prat!

En dusch och jag är åter mitt gamla vanliga jag. Mascara, deo, parfym, nyrakade ben! Lyx! 🙂 Det går fort att vänja sig tillbaka till vardagen inser jag dock…

Under hela vandringen har jag fått höra hur god maten är i Grövelsjön så jag har verkligen sett fram emot middagen! Den är precis så bra som jag hoppats! Äter en underbart välsmakande renytterfile och njuter av varje tugga!

Flera gånger under kvällen kommer det fram folk och gratulerar till genomförandet. Tycker det är lite genant att stå i centrum. Jag har ju bara gått lite och så svårt var det ju inte. Men visst känns det skönt att få njuta en kväll som den här!

Har av min mamma och plastpappa fått en medalj med grönt band, där de låtit gravera in texten ”Gröna Bandet 2013, Johanna Lundgren, Treriksröset-Grövelsjön”. Tänk att en sån liten sak kan kännas så stor!

Efter middagen tassar jag ut till Carolinas tält och kryper in bredvid henne och hennes son Sixten. Vi pratar till mitt i natten. Kan ändå inte somna utan ligger vaken och bara är. Känner mig väl till mods och njuter av att höra renarna utanför tältet.

Nu är resan slut.

För den här gången.

Men… Jag har funderat på vad nästa utmaning ska bli. 🙂 Jag siktar högt och tänker att en ”Ironman” kan väl inte vara så omöjligt?! Det är ju bara att simma, cykla och springa lite… Så nästa vecka bokar jag tid hos min favorit-sjukgymnast och lägger upp träningsplan. Håll en tumme att det går vägen! Häng även gärna kvar här på bloggen ett tag till om ni är nyfikna på vilken utrustning som har fungerat och en allmän sammanfattning om vandringen!

Jag ska bara komma hem först. Hem till mitt egna paradis i Småland. Det är dags nu.

Tack för att ni varit med mig!

20130826-111431.jpg

20130826-111439.jpg

20130826-111451.jpg

20130826-111457.jpg

20130826-111516.jpg

20130826-111534.jpg

20130826-111541.jpg

Dag 58, 24 augusti

Nu går det inte att hålla hemligt längre! Jag är kär i Rogen! Vaknar upp till strålande solsken och värme. Doften av tall och höst blandas med doften av sjö! Det kan inte bli bättre! Allt jag tycker om på en och samma gång! Njuter säkert en timme i tältöppningen innan jag tassar bort till stugan och fixar frukost.

Mannen i stugan ska mot Storrödtjärnsstugan precis som mig men han kommer hålla ett lugnt tempo och beger sig strax. Kvinnorna beslutar sig för att hyra en kanot och paddla till Skedbrostugan. Jag får ett erbjudande av värden att göra honom sällskap i en kanot bort till där man måste lyfta kanoterna mellan två sjöar. Han vill kolla hur det ser ut så han kan ge en rättvis beskrivning åt kommande gäster. Klart jag inte tackar nej! En halv dag i kanot med strålande sol. Jomantackar!

En underbar paddling med mycket omväxlande bottendjup! Så spännande! Ena sekunden bråddjupt och svart medan nästa sekund är det knappt att vi kan glida över med kanoten! Vi hittar en fin vik strax norr om stugan med långgrund sandstrand och jag tänker mig att Saga kommer älska att leka där nästa sommar! 🙂

Väl framme vid vindskyddet och lyftet så kollar vi läget och vänder sedan snart hemåt. En sista vink till de goa kvinnorna innan vi försvinner runt udden. Vi är tillbaka till stugan vid 14- tiden och Ingemar får strax fullt upp att göra med nya gäster och jag beger mig mot Storrödtjärnsstugan efter att ha ätit lunch. 16km avverkas på några timmar och jag hinner ändå med en lång fika uppe på Tandsjövålen. Visst är det stenigt men eftersom jag varit förberedd på det så känns det inte så farligt. Dessutom är utsikten under vandringen klart värd all sten!

Hälar på stugvärden Eva och blir hänvisad en underbar tältplats vid sjön. Tvättar av mig och fixar middag i solnedgången. Läser i månens sken och tycker att sista natten på min vandring inte kunde bli bättre. Tänk att det redan är slut i morgon. Vad trist. Vad skönt. Längtar egentligen inte efter något (förutom Saga såklart!) för jag har haft det så bra. Kroppen känns betydligt piggare än vad jag trodde den skulle göra vilket gör att jag lika gärna skulle kunna fortsätta några veckor till utan problem. Men självklart ska det bli skönt att komma hem. Hem till Saga, till vardagen, till mitt älskade lilla hus, till mitt egna köksbord, min säng och mina djur.

Men att denna sommar skulle gå så fort det hade jag aldrig anat!

16km och 3 timmar paddling

20130825-093353.jpg

20130825-093402.jpg

20130825-093424.jpg

20130825-093444.jpg

20130825-093452.jpg

Dag 57, 23 augusti

Visst blev det en kall natt… Usch… Jag är inte gjord för kyla… En del kondens i tältet vilket gör mig lite förvånad inser jag. Har nog haft det för bra i sommar…

Idag har dock kylan byts ut mot solsken och värme! Jag ler glatt och visslar när jag packar ihop mig. Det är bara 17km till Rogenstugan så jag känner ingen stress direkt. Stenhoppandet fortsätter och doften av varm tallskog är underbar! Enda tråkigheten är att jag inte fyllde båda flaskorna med vatten på morgonen. Det är ont om friskt dricksvatten utmed leden och jag får ransonera ordentligt. Väljer att äta sen lunch efter Kärringsjön för att inte behöva använda det bruna vatten som finns i gölarna jag går förbi.

I Kärringsjön träffar jag på de tre tyska killarna som jag först mötte vid Fältjägarstugan. De har tältat i skogen efter Skedbrostugan och använt sig av gölavattnet. En kille har blivit dålig och de tror att det beror på vattnet. Kanske kan vara försäsongsträningen som brustit tänker jag efter att ha sett dem under några dagar. Men vad vet väl jag. Vem är jag att dömma. Resultatet är inte så kul hur som helst och killen ligger i skuggan och ser ynklig ut. Han får mina sista Resorb och en C-vitamin. Hoppas han piggar på sig! Lovar att bjuda honom på en öl i Grövelsjön om vi ses där!

Går vidare en bit innan jag stannar för lunch. Vädret är underbart och jag breder ut mig i en glänta vid stranden. Härligt att få sola och läsa bok en lååång stund! Livet känns så galet lyxigt att jag är tvungen att nypa mig i armen!

Går inte vidare förän klockan är närmare 17. De sista kilometrarna går fort. Här vankas bastu!

Hälsar på stugvärden Ingemar i Rogenstugan och får ett glas saft. Sen sätter jag upp tältet och skyndar mig till bastun! Relativt nybyggd och med underbar utsikt njuter vi några stycken av värmen och svalkande dopp i sjön. Stenarna vid stranden är alldeles lena och rundade och vattnet är sådär lagom isande kallt. Precis som det ska vara en alldeles perfekt höstdag i augusti!

Efter bastun vankas middag i stugan och jag kokar en ny omgång med tysk risotto. Gottigt! Dessutom har det blivit rester över från de två kvinnornas lyxmåltid så jag får en underbar tvårätters till middag! Men det är inte slut för det! Stugvärden ville gärna höra lite om vandringen och har bjudit in mig på sockerkaksbakelse med grädde och egengjord hjortronsylt! Ett glas vitt bjuds det på också! Blir så rörd att jag fäller en tår! Vi pratar till mitt i natten om vandringar och paddling och livet i stort. Finner sådant nöje i att få umgås med människor i alla åldrar som har friluftslivet som minsta gemensamma nämnare! Fantastiskt!

När jag tassar ut till tältet är jag alldeles fnissig och har massor med överskottsenergi så jag gör kvällsjumpa i månens sken och skrattar gott åt min galenskap när jag väl krupit ner i sovsäcken. Ibland är det tur att ingen ser en.

Lova att inte berätta det här för någon; men jag är nog lite förälskad i Rogen! 😉

17 härliga kilometer!

20130825-093155.jpg

20130825-093206.jpg

20130825-093220.jpg

20130825-093240.jpg

20130825-093300.jpg

20130825-093308.jpg

Dag 56, 22 augusti

Vaknar och kommer igång rätt fort. Känns sådär att vakna upp på en rastplats… Men jag är varken våldtagen eller styckmördad så jag skickar ett lugnande sms till kompisen som fick koordinaterna igår kväll.

Benet känns bra och mitt beslut om att inte fortsätta längre igår känns rätt även idag! Njuter av vattenfallet till frukosten och ger mig strax av till fjälls igen!

Uppe på Vättafjället får jag ett lyckorus igen! Vinden är kall och jag går med skjorta, regnjacka och både mössa och halsduk. Trots det är jag sådär lycklig inombords! Steniga höjdmeter ger en försmak av Rogen och jag längtar verkligen dit! Renar springer som tettingar runt mig. Försöker gå stora omvägar för att inte skrämma dem men när de för tredje gången springer ikapp mig så inser jag det meningslösa i mitt sicksackande över fjällsidan.

Strax efter 12 är jag på väg in i naturreservatet och stigen sluttar nedåt i rejält stenig terräng. Nu börjar det. Nu börjar det som alla varnat mig för. Steniga kilometrar väntar mig de närmsta dagarna… Men glad är jag för det! 🙂 Njuter av att skutta från sten till sten. Benet gör inte ont och jag ser det snarare som en utmaning att hitta stenar att hoppa på i stället för att försöka gå emellan på stigen.

Kylan gör sig påmind när jag lunchar så det blir bara ett kort stop. Sen fortsätter jag mitt hoppande hela vägen till Skedbrostugan. På vägen hittar jag både vattenflaska och myggmedel. Tänker att det kanske är någon i stugan som tappat så jag går dit men det var ingen som kändes vid sakerna tyvärr. Någon läsare kanske vet vem ägaren är? Till dess får flaskan följa med hem till mig och myggmedlet bli kvar i Skedbro!

Sätter upp tältet vid strandkanten och njuter av solnedgången och utsikten över fjäll och sjö. Inser att den här vandringen kommer avslutas storslaget! Bylsar på mig massa kläder, för även om solen tittat fram under eftermiddagen så är det kyligt i luften och alldeles stjärnklart. Brrr… Hösten är på ingång…

27km

20130825-093002.jpg

20130825-093012.jpg

20130825-093026.jpg

20130825-093049.jpg

20130825-093059.jpg

20130825-093111.jpg

Dag 55, 21 augusti

Tänk så skönt att slippa vakna av väckarklockan och ändå hålla sig till rimliga morgontider! Vaknar nästan alltid vid 6, kikar på klockan och njuter av att få somna om! Sen vaknar jag vid 7 och tycker det känns helt ok att faktiskt kliva upp. Eller tja, jag börjar sträcka på mig och komma till liv i alla fall. Morgonpigg är jag inte tyvärr.

Sen är det frukost och till det läser jag om jag har något att läsa i. Tack STF stugorna för era ”bibliotek”! Jag har haft allt från kluriga deckare till lättlästa kärleksromaner att roa mig med. Men en sak har de alla gemensamt: De får mig att glömma bort tiden! 🙂 Vid 8.30 brukar jag komma på att det kanske är dags att komma iväg. På med kläder, diska, fylla på vattenflaska, borsta tandisarna, trycka ner alla grejer i ryggsäcken och sedan riva tältet och vips så är jag iväg! Älskar att se mitt lilla läger försvinna och ligga nerpackad i en ryggsäck på 15-20 minuter!

Dagens sträcka började strax norr om Klinken. Där det för övrigt är en perfekt rastplats med stora släta ytor och toaletter! Jag hade enligt planen bara tänkt gå till Kroktjärnstugan men eftersom gårdagens extra kilometer gjorde det lite väl kort så siktade jag på Vättafjället istället.

Träffar två tyska killar som är på väg mot Storlien. De passar på att pausa i solskenet och jag gör dem sällskap. Efter de vanliga frågorna och vilka vi är och vart vi är på väg så kommer vi in på mat. De kör på tysk påsmat. Typ varma koppen och även påsar med ris och pastablandningar i olika smaker. Vi byter två portioner med varandra och även lite energibars och godis. Kul att smaka lite nytt! Hoppas bara att min gas räcker för den risotton jag fick ska kokas i sju minuter…

Sträckan var trevlig att gå med lite omväxlande terräng. Ett nybyggt rastskydd som inte finns utmärkt på kartan hade varit perfekt som nattläger om jag hade tänkt stanna vid Kroktjärn. Det gamla skyddet som låg söder om det nya var inte alls lika lockande…

Välskyltat hela sträckan och den sista biten ned mot Fjällnäs var även väl uppkörd/trampad. Kommer ner på asfaltsvägen och kikar på kartan. 2km asfalt och sedan 1,5km grusväg upp på berget. Perfekt både tidsmässigt och längdmässigt. Uppe på fjället skulle det vara en fin sjö att sova vid. Men tji fick jag…

Aj, aj sa benhinnan…. Den däringa som jag trodde hade gett med sig nu när jag gått på fint fjällunderlag ett tag. Tar ett snabbt beslut om att inte kava upp på fjället och lägger mig vid en naturrastplats vid vägen. Känns sådär. Förvisso fint med ståtligt vattenfall som granne men mammas förmaning om att inte gå och bli våldtagen och styckmördad ringer i öronen… Skickar ett sms till en kompis (inte till mamma, hon hade bara blivit orolig…) och lovar att höra av mig direkt i morgonbitti.

Security -check. Nu vankas mat! Jag är rent ut sagt vrålhungrig. Äter både den vanliga frystorkade portionen, en porton tysk mannagrynsgröt (som jag har bytt till mig mot en påse varma koppen!) mängder med nötter och torkad frukt och sveper sedan en stor kopp varm choklad.

Sen somnar jag. Helt utslagen. Hör vagt i sömnen att någon annan sätter upp ett tält i närheten och tänker att då överlever jag nog natten.

17km

20130825-092820.jpg

20130825-092836.jpg

Dag 54, 19 augusti

Vaknar och njuter av att sovsäcken är varm och att jag känner mig utsövd trots nattens matfrossa. Det är så vackert utanför tältet att jag helt sonika släpar ut alla grejer och äter frukost med Helags som bakgrund. Sen blir det visst lite bokläsning å lite Facebook… Kommer inte iväg förän klockan är halv elva.

Går och är sådär galet lycklig och tacksam för naturens storslagenhet. Predikstolen tronar upp sig och jag är precis på väg att skrika ett glädjetjut när jag upptäcker två vandrare framför mig… Hrmpf… Ja just det… Det är ganska många som går den här sträckan….

Kommer fram till Fältjägarstugan vid 14.30 och sitter inne och äter. Pratar länge med värden och får sedan sällskap av två tyska tjejer som jag passerat under dagen. De ska bli kvar vid stugan men jag ska vidare en bit till.

Går å går och går. Hinner tänka massor på de däringa kilometrarna till vindskyddet. Härligt! Bergen och vyerna är bra för psyket! 🙂 Väl framme vid skyddet så visar det sig att tre tyska killar redan boat in sig och efter lite snack så fortsätter jag några kilometer till. Hittar ett fint ställe i skogen bredvid ett vattenfall inte långt från Klinken. Får upp tältet och plockar lite blåbär innan maten är färdig. Somnar ovaggad och lycklig!

ca 25 gudomliga kilometer!

20130820-220348.jpg

20130820-220402.jpg

20130820-220409.jpg

20130820-220418.jpg

20130820-220428.jpg

20130820-220436.jpg