Dag -1

Vaknade tidigt med träsmak i rumpan och ett leende på läpparna! Fjällen skymtar utanför fönstret! Vi tuffar in den nya vägen (för mig) runt gruvan, mot stationen. Världens bästa Frida möter upp mig och vi åker till Camp Ripan som hon är delägare i. Jag och Frida var studiekamrater på Mittuniversitetet i Östersund och har sedan dess hållit kontakten. Lunch på Ripan och många återseenden! Detta underbara ställe! Goa människor och lyxig mat till och med i personalmatsalen!

Efter lunch fick jag hjälpa till vid en fotografering för deras nästa katalog. Roligt men myggigt! Jag som egentligen inte tycker om att vara med på bild log och log och log… 🙂

Därefter blev det ett snabbesök i sportaffären för inköp av mygghatt och lite spiratabletter (mot mygg) innan det bar av mot busstationen. Buss 50 mot Karesuando avgick kl 14. Chauffören var mycket pratsam och trevlig. Han berättade massor om landskapet, historia och samekultur. När jag väl var framme i Karesuando regnade det och var riktigt grått och tråkigt. Ringde några samtal och funderade på boende. Bestämde mig dock rätt fort för att lifta vidare till Kilpisjärvi.

20 minuter efter att jag klivit av bussen och lagom hunnit få på mig regnställ och regntäcke på ryggan, så svänger busschauffören upp i sin privata bil och undrar om jag vill ha skjuts till andra sidan bron. Jo man tackar! Vid bensinstationen på andra sidan bron tror han att jag kan lyckas få lift vidare. Så rätt han hade! 40 minuter senare med tummen upp så lyckats jag få åka med en finsk långtradarchaufför! Han kan ingen engelska och bara lite tyska så det blir mest leenden och hummanden efter ett tag. 110km är det mellan Karesuando och Kilpisjärvi (Kilpis i folkmun). Väl framme tackar jag för skjutsen med mitt störrsta leende och hittar ett hotell som serverade en mycket god pizza tillsammans med en fin utsikt. Vykort skrivs och jag inser att några euro hade varit bra att ha med sig. Är visst i ett annat land… Ja, ja Visakortet fungerade som tur var!

Spring i benen och vill iväg. Börjar gå utmed vägen och lyckas få skjuts av en kvinna som jag tidigare frågat om lift. Då hade hon bilen full med grejer och ingen plats för mig. Nu stuvar vi om barn och vän och in åker ryggan och jag. Hela vägen ut till nationalparken Malla kör hon mig! TACK!! Klockan är nu 21 och jag tänker att jag kanske ska tälta här för att börja tidigt på morgonen. Men icke! Springet i benen gör sig påmint och jag börjar gå istället! Nu är jag äntligen på väg! På riktigt! Solen skiner och de 12km ut till Treriksröset tar 3 timmar att gå. Midnattsolen som jag upplever för första gången och insikten av att jag snart kommer stå vid Treriksröset gör att ryggan känns lätt och jag känner en lycka sprida sig i kroppen! Vid midnatt håller jag handen mot röset och njuter av midnattsolen mot mitt ansikte! Livet är på topp!

20130704-150932.jpg

20130704-150941.jpg

20130704-150952.jpg

20130704-151004.jpg

20130704-151021.jpg

20130704-151051.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s