Dag 6

Vaknar med ett leende på läpparna och njuter av att höra killarna stöka runt med morgonbestyr. Ingen stress hos dem heller! Går upp och äter frukost. Vi diskuterar alla vad konstigt det är att det tar så mycket längre tid att komma i ordning när man bor i stuga än när man bor i tält. Skrattar åt att vi alla verkar vara ordningsmänniskor när det gäller ryggsäckarnas packning och tältets organisation! En extra kopp te och en sista kik ut genom rutan för att se om Lapporten ska visa upp sig genom molnen, men ack, den synen får vänta några timmar. Vi städar ur stugan, skriver i gästboken och ger oss iväg. Jag går först men blir snart upphunnen av ungraren eftersom jag väljer att ta det lugnt med tanke på foten. Har gott om tid på mig och tänker att det är bättre att foten får ”vila” än att jag hinner fram till Abisko i tid. Även om jag hellre siktar på Abisko än Grövelsjön. Det går bra att gå och jag lullar på i lite lugnt tempo. Passerar en läcker bro och får än en gång erkänna för mig själv (men bara för mig själv- aldrig i livet att jag erkänner det för någon annan!) att jag är höjdrädd och tycker det är äckligt när det strömmar vatten under fötterna på mig.

Stigen är mycket kuperad och sliprig med bergshällar och stenar och går genom en björkskog. Känns lite som hemma tänker jag. Vackert men förädiskt visar det sig. När jag ska klättra upp för en klippa halkar jag till och för att rädda foten vrider jag till knät med en grönjävlig smärta som följd. Lyckas bita ihop och gå 200m men sen börjar det göra för ont. Linkar fram. Tar fel väg i en stigkorsning och inser det inte förän efter några hundra meter. Träffar då på en pappa med hans vuxna son och gravida flickvän. De berättar att det går att vada över ån även om vattnet är högt och strömt. Tar beslutet att chansa hellre än att gå tillbaka. Får en hand att hålla mig i och vattnet är på tok för högt så killen hjälper mig och bär säcken över vattnet för att nedre delen inte ska bli blöt. Har inte riktigt styrsel i benet och får bita mig i kinden när strömmen försöker dra med mig. Vattnet når mig upp över trosorna och det är halt på stenarna. Hade det inte varit för killen så hade jag aldrig tagit mig över. Hade heller aldrig försökt! Tusen tack Daniel med familj! Tack även för en familjehistoria som etsat sig fast! Lycka till med bebisen!!

Linkar 1km innan jag sätter mig ner och äter lunch. Ledsen. Skickar sms hem och får besked att de tänker på mig och att de håller tummarna för att det ska gå bra. Gråter en skvätt och försöker hitta en ställning för knät där det inte gör ont. Ger upp efter 40 min paus. Börjar linka igen. Tänker på spoten men vägrar använda den 5km från Björkliden. Vägrar. Bit ihop Lundgren och andas bort smärtan blir mitt mantra. Efter någon kilometer möter jag två par från Värmland som ser att jag har ont. Blir erbjuden skjuts och jag tar tacksamt emot hjälpen. Vid kyrkan bryter jag och tänker att den är bra att ha som riktmärke om jag kommer tillbaka. De tar min säck och jag får låna vandringsstavar att stötta mig på. De kör upp mig till hotellet i Björkliden och efter mycket om och men lyckas jag ha turen att Frida i Kiruna, hennes bror Dennis är på väg hem från deras stuga och kan plocka upp mig efter 1,5timme. Tack Catharina med vänner för att ni hjälpte mig och för erbjudandet om skjuts till Kiruna. Vilka medmänniskor! Guldstjärna i himlen! Sitter i loungen, dricker en cider, gråter en skvätt inne på toan, äter upp hela godispåsen och tittar ut på Lapporten som nu visar upp sig. Där är en av de målbilder jag haft med mig innan avfärd. Hade kanske inte räknat med att känna mig så här när jag ser den…

Blir upphämtad av Dennis och vi ser ett rejält åskväder över Kiruna när vi närmar oss och det stämmer bra in på mitt humör. Försöker visa upp ett glatt humör men inuti är jag trasig. Vill så gärna ut igen, är så rädd att något i knät är sönder, är så tacksam för så mycket och har så jädra ont på en och samma gång. Blir bjuden på middag hos Frida och sedan körd ner till Camp Ripan och får låna en stuga att bo i. Väl där däckar jag efter att ha tagit en dusch och insett att fötterna når jag inte ner till för att tvätta av. Knät är rejält svullet nu och gör ont.

Akuten i morgon och ett besked det är det jag längtar efter. Är något trasigt får jag bryta ihop då. Är det bara muskulärt finns hoppet fortfarande kvar…

20130705-001103.jpg

20130705-001119.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s